Marie Laurencin

Marie Laurencin, 1885 – 1956, fransk målare från Paris som umgicks med kubisterna men själv målade mjuka pastellartade kvinnor.
Tidigt studerade hon porslinsmålning och teckning.

Under åren 1903 till 1904 studerade hon konst vid Humbert Akademin i Paris. Där träffade hon Georges Braque och Francis Picabia.

1907 ställde hon ut målningar på Salong Indépendants. Hon mötte Pablo Picasso på Clovis Sagots galleri och genom honom introducerades hon för Guillaume Apollinaire. De blev ett par och deras förhållande varade till 1913 och vid den tidpunkten lämnade hon också sin kubistinspirerande period.

1913 skrev Marie Laurencin kontrakt med den framstående konsthandlaren Paul Rosenberg som också skötte affärerna för Matisse, Picasso och Braque. Ett kontrakt som höll i sig till 1940.

1914 flyttade hon undan första världskriget med sin man, tyskfödde baron Otta von Wätjen, som hon gift sig med tidigare under året, till Spanien och därefter till Düsseldorf.

1921 återvände Marie från sin exil till Paris och detta blev början på en intensiv period av konstnärlig kreativitet. Hon skilde sig senare under året från baron Wätjen.

Under åren 1923-24 gjorde Marie Laurencin även dekor och kostymer till baletter som ”Les Biches” för Ryska Baletten med premiär i Monte Carlo och senare på teater Champs-Elysées i Paris och ”Les Roses”.

Vid denna tidpunkt var Marie Laurencin en mycket efterfrågad dekor- och kostymmakare såväl som porträttmålare i societetskretsar med kunder som Coco Chanel.

Marie Laurencin, Solfjädern, ca 1919, olja på duk


Marie Laurencin, Porträtt av Mademoiselle Chanel,
1923, olja på duk, 92 x 73 cm


Marie Laurencin, Leda och svanen,
1923, olja på duk, 67 x 81 cm


Marie Laurencin, Ung kvinna,
1926, olja på duk, 41 x 38 cm


Marie Laurencin, Porträtt av flicka i hatt,
ca 1950, olja, 38 x 30 cm

Käthe Kollwitz

Käthe Kollwitz, 1867 – 1945, var tysk tecknare, grafiker och skulptör. Hon föddes i Königsberg som Käthe Schmidt och var dotter till murarmästaren och predikanten Carl Schmidt och hans hustru Katharina.

Redan 1881 fick Käthe undervisning i teckning hos en gravör i Königsberg.

Under åren 1885 till 1889 studerade hon måleri, först hos Karl Stauffer Bern i Berlin och sedan hos Ludwig Herterich i München.
För att klara sitt uppehälle gjorde Käthe små snabba skisser som hon sålde.
Hon fortsätter med grafik och utbildar sig i detta.

1891 gifte hon sig med läkaren Karl Kollwitz.

1936 får hon inte längre ställa ut sin konst för nazisterna. Allt vad hon skapat tas bort från museer och gallerier. Hon fick dock fortsätta att arbeta med sin konst vilket var accepterat.

Käthe Kollwitz blir 1919 medlem i Preussiska Akademin för konst och får professorstitel.

I november 1943 blir hennes ateljé i Berlin förstörd under ett bombanfall och många av hennes verk går förlorade.

Käthe Kollwitz arbetade med socialistiska förtecken och tog de svagas parti. Hon var en antivåldsagitator vilket i många fall var obekvämt för regimen.

Käthe Kollwitz ville med sin konst visa upp samtidens sociala missförhållanden, särskilt då kvinnorna och barnens. Hennes verk speglar dystra intryck med nöd, förtvivlan och död som tema. Det är ytterst sällan som det finns ett leende i de avbildade personerna.

Efter kriget etablerades två museer efter Käthe Kollwitz. Ett i öst, Berlin och ett i väst, Köln,



Käthe Kollwitz, Vävarnas uppror, 1897, etsning, 22 x 30 cm


Käthe Kollwitz, Mor med dött barn, 1903, etsning, 43 x 49 cm


Käthe Kollwitz, Döden och kvinnan,
1910, etsning, 45 x 44 cm


Käthe Kollwitz, Självporträtt i profil,
1938, litografi, 48 x 29 cm

Camille Claudel

Camille Claudel, 1864 – 1943, föddes i en fransk småstad i Champagne. Hon började som liten att göra små modeller i lera. Hennes morfar hade en ugn som hon kunde bränna i och det fanns gott om lera.

1881 flyttade hon till Paris och började på Akademin Colarossi hos skulptören Alfred Boucher.

1883 träffade hon August Rodin han också skulptör. Hon blev hans elev vilket senare övergick till ett kärleksförhållande. De samarbetade under många år, men Camille fick ofta lägga sitt arbete åt sidan för att hjälpa Rodin.

1893 bröt Claudel med Rodin. En svår tid följde för henne då det i slutet av 1800-talet inte var lätt för kvinnliga konstnärer att leva på sin konst.

Den sista stora utställningen gjorde Camille Claudel 1905.

Camille försökte att få staten att köpa ett par av hennes skulpturer för att sedan låta henne göra dem i stor skala. Handläggningen hos staten drog ut på tiden och några storskaliga skulpturer blev aldrig tillverkade.

Camilles mentala hälsa sviktade och hon började med att varje vår förstöra de skulpturer som hon tillverkat under senaste året.

Camille Claudel tillbringade sina 30 sista år på mentalsjukhus och dog utfattig.



Camelle Claudel, Flicka med kärve,
ca 1890, brons, 36 x 18 x 19 cm


Camille Claudel, Valsen,
1893, brons, h 43 cm


Camille Claudel, Den mogna åldern,
1903, brons, h 114 cm

Susanne Valadon

Suzanne Valadon, 1865 – 1938, var en fransk, självlärd målare från Paris med ett brokigt liv.

I tonåren ville Suzanne bli cirkusartist och började som akrobat. Hon föll dock från en trapets och därmed stoppades de planerna.

Suzanne drogs till konstnärskvarteren i Montmartre. Hon hade ett bra utseende och blev en eftertraktad modell åt storheter som Edgar Degas, Renoir och Henri de Toulouse-Lautrec med vilka hon även umgicks. Van Gogh och Picasso ingick även i hennes umgängeskrets.

Medan hon poserade studerade hon konstnärernas teknik och tecknar sedan hemma med sonen Maurice och sin mor som modeller.

Hon lärde sig även etsning men kom inte att arbeta med den tekniken.

Suzanne Valadon målade stilleben, porträtt, blommor och landskap men blev mest känd för sina djärva nakenstudier. Hon arbetade både i olja och pastell.

1921 ställde hon ut på en internationell utställning i Genève.



Suzanne Valadon, Efter badet, 1908, pastell, 48 x 61 cm


Suzanne Valadon, Adam och Eva,
1909, 162 x 132 cm


Suzanne Valadon,
Den undanslängda dockan,
1921, olja på duk, 135 x 95 cm


Suzanne Valadon, Miss Lily Walton,
1922, 100 x 81 cm

Frances MacNair

Frances MacNair, 1873 – 1921, var syster till Margaret MacDonald och född i Tipton i närheten av Wolverhampton. Familjen flyttade till Glasgow 1890.

Hon började, som sin syster, att studera vid konstskolan i Glasgow.

Frances tyckte om att, i sina målningar, göra figurer som man egentligen inte vet vart de hör hemma.

Frances MacNair, Bows, Beads and Birds, akvarell, 30 x 35 cm


Frances MacNair, Ont omen, 1893, akvarell

Margaret MacDonald

Margret MacDonald, 1864 – 1933, föddes i Tipton i närheten av Wolverhampton. 1890 flyttade familjen till Glasgow.

I Glasgow började Margaret och hennes syster Frances studera vid konstskolan. Margaret arbetade i olika material, metall, broderi och textil. Till att börja med arbetade hon tillsammans med sin syster för att senare arbeta med sin man, inredningsarkitekten Charles Rennie Mackintosh.

Hon arbetade med raka linjer i sina konstverk.

Margaret MacDonald, Majdrottningen,
1900, blyerts och akvarell, 33 x 69 cm


Margaret MacDonald, Havens opera,
1916, olja och tempera med papperskollage